Sist jag vägde lite mer normalt var år 2006. Då var vi i Los Angeles och jag har ett foto från Venice beach där jag faktiskt ser ok ut. Bilden visar mig i gulblommig sommarklänning där jag håller min son i handen då han klättrar på någon balansstång. Den hänger fortfarande och väntar i garderoben åtta år senare.
Vad är det som gör att jag kan förtränga hur jag ser ut? Vad är det som gör att jag är tjock fortfarande?
- Jag vill helst inte vara med på bild, vilket gör att jag inte ser hur jag egentligen ser ut. Men samtidigt alla andra ser mig ju hela tiden. Måste betyda att jag inte vill vara med för att skydda mig själv från hur jag ser ut.
- Jag är ju fortfarande frisk. Har ingen folksjukdom. Men visst sist jag vägde mindre så vet jag hur mycket mer jag orkade och att det faktiskt var en stor skillnad att tappa 20 kilo.
- Svårt att motstå godsaker. Ersätter gärna mat med choklad, glass eller snacks. När jag åt enligt viktväktarna så gick jag ner i vikt och åt mer mat istället för skit. När jag åt sockerberoendekost typ stenålderskost så gick jag ner i vikt och hade inte så stora cravings. Så jag vet vad som funkar men vill kanske inte riktigt ändå. Jag fortsätter att välja fel med flit, dvs handlar hem så det finns och föreslår att vi ska åka och shoppa med familjen. Dottern handlar fina kläder medan jag mest längtar till fikapausen eller lunchen vi ska äta.
- Rör mig inte mer än nödvändigt. Har börjat träna lite regelbundet (alltid något), men borde ta i mer och träna lite längre vid varje tillfälle. För lat fortfarande.
- Finns ju kläder i min storlek fortfarande, inte så kul att handla, men finns lite urval trots allt. Handlar mest på Lindex och Kappahl och HM:s stora avdelning. Blev glad när jag hittade lite tunikor på DEA i stl 48 som passade, men dom spräcks om jag går upp mer i vikt. Om det inte fanns kläder i min storlek så skulle jag vara mer tvungen helt enkelt att göra något.
- Min man är tillåtande. Han har aldrig sagt att jag bör göra något åt min vikt utan accepterar mig som jag är. Nej, jag skyller inte på honom, men om han hade varit mer aktiv hade jag troligen inte hamnat där jag nu är. Så visst lite hans fel är det:-)
- Vill ofta välja strikta dieter och ger därför upp efter några dagar. Måste inse att det är bättre att gå ner 0,2 kilo än att inte gå ner alls.
- Gillar inte mig själv. Har varit väldigt utseendefixerad som yngre. Gillade aldrig mig själv till 100% då heller. Jämförde mig med de snyggaste istället för att vara nöjd. Vilken chock när jag förstod att det fanns dom som var snyggare än jag och att min mamma ljugit när hon sagt att jag var sötast. Den dåliga självkänslan behöver repareras ännu mer. Har blivit bättre men kan behöva mer reaparationsjobb.
Vad är det som gör att jag kan förtränga hur jag ser ut? Vad är det som gör att jag är tjock fortfarande?
- Jag vill helst inte vara med på bild, vilket gör att jag inte ser hur jag egentligen ser ut. Men samtidigt alla andra ser mig ju hela tiden. Måste betyda att jag inte vill vara med för att skydda mig själv från hur jag ser ut.
- Jag är ju fortfarande frisk. Har ingen folksjukdom. Men visst sist jag vägde mindre så vet jag hur mycket mer jag orkade och att det faktiskt var en stor skillnad att tappa 20 kilo.
- Svårt att motstå godsaker. Ersätter gärna mat med choklad, glass eller snacks. När jag åt enligt viktväktarna så gick jag ner i vikt och åt mer mat istället för skit. När jag åt sockerberoendekost typ stenålderskost så gick jag ner i vikt och hade inte så stora cravings. Så jag vet vad som funkar men vill kanske inte riktigt ändå. Jag fortsätter att välja fel med flit, dvs handlar hem så det finns och föreslår att vi ska åka och shoppa med familjen. Dottern handlar fina kläder medan jag mest längtar till fikapausen eller lunchen vi ska äta.
- Rör mig inte mer än nödvändigt. Har börjat träna lite regelbundet (alltid något), men borde ta i mer och träna lite längre vid varje tillfälle. För lat fortfarande.
- Finns ju kläder i min storlek fortfarande, inte så kul att handla, men finns lite urval trots allt. Handlar mest på Lindex och Kappahl och HM:s stora avdelning. Blev glad när jag hittade lite tunikor på DEA i stl 48 som passade, men dom spräcks om jag går upp mer i vikt. Om det inte fanns kläder i min storlek så skulle jag vara mer tvungen helt enkelt att göra något.
- Min man är tillåtande. Han har aldrig sagt att jag bör göra något åt min vikt utan accepterar mig som jag är. Nej, jag skyller inte på honom, men om han hade varit mer aktiv hade jag troligen inte hamnat där jag nu är. Så visst lite hans fel är det:-)
- Vill ofta välja strikta dieter och ger därför upp efter några dagar. Måste inse att det är bättre att gå ner 0,2 kilo än att inte gå ner alls.
- Gillar inte mig själv. Har varit väldigt utseendefixerad som yngre. Gillade aldrig mig själv till 100% då heller. Jämförde mig med de snyggaste istället för att vara nöjd. Vilken chock när jag förstod att det fanns dom som var snyggare än jag och att min mamma ljugit när hon sagt att jag var sötast. Den dåliga självkänslan behöver repareras ännu mer. Har blivit bättre men kan behöva mer reaparationsjobb.
Känner igen mig i nästan allt. Jag är också lat, fikasugen och hoppas varje morgon att jag ska ha tappat 10 kg. Lycka till
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaDet här var ett bra inlägg! Tror inte många reflekterar över VARFÖR de har gått upp i vikt, eller äter som de gör!
Hittade din blogg, när jag googlade på viktbloggar!
// Anna